Tankar 1.0; Ode for Julian Lefay

Jag tog mig äntligen tiden att fixa en ny version av Dosbox, till min stora lycka fungerar Arena igen på min burk.
Oblivion kan slänga sig i väggen, den har inget på varken Arena eller Daggerfall när det kommer till spelkänsla.Visst har den ett vackert yttre, men spelet i sig är så livlöst och linjärt att jag gråter lite inombords.
Jag kan inte påstå att varken Arena eller Daggerfall är utan fel, oh nej, det finns många fel. De oräkneligt många buggarna som i princip blivit en trademark för Bethesdaspel och de enormt trista och oändligt långa grottorna (eller ska jag säga grottan?) i Daggerfall, för att nämna två stora brister.
Men jag minns fortfarande en viss Red Guard vid namn Maria.
Hon var en Battlemage, hade ett ståtligt läderpansar och kunde dräpa allt i sin väg. Året var 1994, jag var runt 9år och min äldsta bror hade just införskaffat The Elder Scrolls: Arena.

När min bror spelade satt jag på golvet, bakom hans stol, och följde varenda steg hans ståtliga Battlemage tog. När han väl lämnade hemmet satt jag själv framför hans dator, i smyg då han inte uppskattade att någon annan använde den. Jag begav mig in i Tamriel, i skepnad av en Highelf, Summerset Isle var mitt hemland. Utan mål irrade jag omkring i världen, inte en tanke på att bekämpa den onde Jagar Tharn. Besökte tavernor, bekämpade monster och utforskade skogar, njöt helt enkelt bara av världen.
Med stor säkerhet åstadkom jag nog absolut ingenting i spelet, mer än att möjligtvis dö några hundra gånger och spendera mina pengar på sprit och mat.
Trots det har spelet lämnat ett livslångt intryck på mig och det är få spel som jag spenderat så många timmar på.

Cue Daggerfall.

Två år senare, vilket kändes som så mycket mer nu i efterhand, får min mellersta bror The Elder Scrolls: Daggerfall i julklapp.
Lyckan är total.
Minns fortfarande hur jag knappt kunde sova den kvällen, ville bara att det skulle bli morgon så jag kunde få återvända till mitt älskade Tamriel.
Jag blev inte besviken när jag återsåg mitt älskade Tamriel, eller tja, det var ju tekniskt sett bara High Rock och Hammerfell som jag fick återse, men det var inte så illa det. Världen var nu ännu större, ja den var helt enorm.
Och atmosfären!
Vilken atmosfär det var, regn har aldrig tätt sig så harmoniskt och att stiga upp vid 6 tiden på morgonen och se solen gå upp har aldrig varit så vackert. Sorlet i tavernorna, det pampiga slottet i Wayrest och den mystiske kungen av underjorden.
Allting var perfekt! Helt underbart!
Eller ja, förutom de där grottorna då…
Ännu en gång undvek jag min plikt att rädda världen, Lysandus fick spöka hur mycket han än ville i Daggerfall, Wayrest var min hemstad, det var ju ändå mycket vackrare där. Och vem bryr sig om någon gammal golem när det finns butiker att råna och gillen att smöra för.

När Bethesda, strax efter det att Daggerfalls släppts, berättade att Elder Scrolls serien skulle bli en kvartett, att nästa spel var Morrowind och det sista skulle bli Oblivion, var jag förstås lyrisk. Jag var helt säker på att Morrowind och Oblivion skulle bli de bästa spelen någonsin skapade.
Tji fick jag.

Någonstans i bakhuvudet har jag ett minne av att Bethesda sagt att det skulle dröja 10år innan släppet av Morrowind, det dröjde 6 år. 12 år från första spelet till det sista, om nu Oblivion blir det sista.

När släppet för Morrowind närmade sig satt jag som på nålar.
Jag spanade in varenda bild som släpptes, insöp varje trailer som kom och hade Jeremy Soules titellåt på en ständig loop.
Morrowind kom, spelade förbi första byn, stängde av och startade inte igen.
Jag har aldrig varit så besviken.
Karaktärerna var fula som stryk och allt var brunt.
Brunt, brunt, brunt! Överallt brunt, allting brunt!
Borta var de gröna skogarna och lummiga dalarna.

Jag är inte en person som dömer spel efter utseende, jag spelar Way of the Samurai på regelbunden basis och tycker de klår de flesta spelen med hästlängder. Way of the Samurai är inte ett snyggt spel, grafikmässigt.
Men Morrowind var fult, påtagligt fult. Det var så fult att jag tvingades spela en Khajiit för ett ens kunna stå ut att se på min karaktär.
Grafik behöver inte alltid vara snyggt för att vara vackert, ja en oxymoron, jag skyller det på att jag är dålig på att formulera mina tankar. Men se det så här, t.ex. gamla vga spel har inte snygg grafik med dagens standard, men de kan fortfarande vara väldigt vackra, i alla fall i mina ögon. Morrowind var inte vackert, den hade vissa snygga grafiska detaljer för sin tid, men det var inte ett vackert spel. Jag tror roten till det ligger i att världen inte var vacker, i alla fall inte i mina ögon. Nu blir jag givetvis lite partisk i och med att jag avskyr bruna spel och pseudo fantasy.
Jag vill ha high fantasy med gröna skogar.
Cliché? Ja.
Snyggare? Oh ja.
Men jag skulle helt utan problem ha levt med att spelet var fult, om det bara varit ett bra spel.
Dessvärre saknade spelet allt vad själ och känsla heter.
Allt var dött.

Oblivion då, det är ju grönt och high fantasy på köpet.
Jodå, när jag såg de första bilderna steg hoppet, intalade mig själv att det här skulle bli Bethesdas comeback.
På grund av min tidigare besvikelse med Morrowind steg nog aldrig mina förhoppningar för högt inför Oblivion. När de väl släpptes och jag spelat en stund var jag varken besviken eller positivt överraskad. Det var lite som ljummet te, inte äckligt men inte heller tillfredställande.
Väldigt vacker, väldigt grönt samtidigt som det var väldigt linjärt och väldigt litet. Det kändes väldigt begränsat, på tok för enkelt och alldeles dött. De skryter hela tiden om hur öppet och fritt spelet är, men Cyrodil är minimalt, alla uppdragen går i en rak linje och alla karaktärerna känns opersonliga och döda. All klassisk rollspelskänsla är som bortblåst, musiken är vacker men känns ofta opassande på något sätt.

Jag förstår verkligen inte denna kollektiva hyllning till Oblivion, det är ett vackert spel i en död värld. Visst är det stundtals underhållande, men det är långt ifrån det bästa rollspelet som skapats, som många vill få det till att låta.

Nej, vill ni spela ett riktigt bra rollspel, spela Betrayal at Krondor.
Vill ni spela ett öppet rollspel som är bra, spela Darklands.
Eller varför inte ta och passa på att spela Arena medan det fortfarande finns gratis på Elder Scrolls sidan?
Mmmm, de röda fyrkantiga sängarna, minotaurerna i husen och den eviga sökan efter världskartan…

Ämne: Spel